Trots att logiken i centralbankernas beslut i de flesta jurisdiktioner på ett eller annat sätt liknar varandra, verkar de i ekonomier som ofta inte påminner om varandra - och ett ganska korrekt sammanträffande av deras agerande är alltid alarmerande. Rysslands centralbank, som i fredags för nästa (åttonde) gången i rad höjde styrräntan (till 9,5 % per år), har förklarat både sina handlingar och sina beslut i flera månader i rad, precis som den största centralbanken banker. Den nuvarande diskussionen kring det framtida beslutet från den amerikanska centralbanken Federal Reserve om cykeln att höja styrräntan nästan ordagrant upprepar Rysslands centralbanks teser i oktober och november (2021), inklusive den tillfälliga tillväxten av konsumentprisindex och kraftigt snabbare än återhämtningsefterfrågans dynamik i utbudet.
Med tanke på att i alla nationella jurisdiktioner den tidigare situationen i alla fall, från Ryssland till Brasilien, Storbritannien, USA, Thailand, skilde sig markant, kan vi inte annat än överväga versionen av en enda KPI-tillväxtmekanism över hela världen. Och här är versionen om det samtidiga och ungefär lika stora utbudet av efterfrågan, även med hänsyn till ekonomiernas starka globalisering, helt klart ofullständig. Både arten och omfattningen av länders engagemang i världshandeln är olika. Både omfattningen och metoderna för anti-pandemistöd för ekonomier 2020-2022 är inte desamma. Icke desto mindre är inflationen i oljeländer och inom turismen och i industriländerna, oavsett tillsynsmyndigheternas agerande, mer eller mindre liknande - och denna process, trots den ökade noggrannheten hos centralbanksmodeller under det senaste decenniet, förutsägs lika felaktigt av ECB och i Ryska federationens centralbank och i den kinesiska centralbanken.
I en sådan situation ser mycket mer primitiva och reduktionistiska förklaringar av effekten av post-COVID-inflation mer intressanta ut, som i sig, bortsett från prognoser, inte fungerar - men de kanske kompletterar bra. Till exempel har vi under de senaste månaderna uppmärksammat vad som verkar vara en omvänd korrelation mellan dynamiken på finansmarknaderna och inflationsförväntningarna. Anledningarna till att nästan allt statligt stöd till vikande ekonomier "på transit" under 2009–2017 gick till kapitalisering av aktiemarknader, men nu delvis inte nådde dit och, kvar i den "icke-investerings" delen av ekonomin, orsakade en kraftig ökning av konsumentinflationen där, är inte uppenbara. Kanske är frågan oväntad när det gäller effektiviteten av liknande statliga stödtekniker 2020-2021, i den superstarka roll som förväntningarna spelar på inflationen under denna period och/eller i detaljerna kring utvecklingen av globaliserade finansmarknader. Hur som helst, man tror på sådana förmedlare och synkroniserare av världsinflationen mer än bara chips, olja och vete.
bbabo.Net