Saudiarabien (bbabo.net), - Eman Quotah, ursprungligen från Jeddah, skrev "Bride of the Sea" för att utforska de bikulturella identitetsfrågorna, familjedramer och samhälleliga tryck hon upplevde

DAMMAM: Medan Eman Quotah växte upp på Saudiarabiens västkust på 1990-talet, dotter till en hijazi-far och en amerikansk mor, längtade hon efter att läsa romaner som utforskade livets komplexitet som en saudi-amerikansk flicka som hon själv konfronterades med.

Eftersom hon inte kunde hitta några berättelser om identitetsfrågor, samhällstryck och familjedramer hon kände till, bestämde hon sig för att skriva en själv.

Decennier gick när hon skrev, skrev om och begrundade varje utkast. År 2020 avslutade hon äntligen sin debutroman, "Bride of the Sea" - boken hon alltid velat läsa. Titeln hon valde är smeknamnet för staden Jeddah, vilket översätts till "sjöjungfru" på arabiska.

"Jag skrev en roman som är så saudi-amerikansk som jag kunde göra den", sa hon till bbabo.net. ”Min bok handlar om urbana saudier i Jeddah. Det är så specifikt, och det finns så många andra saudiska erfarenheter, jag vill inte att folk ska tro att jag försöker representera alla saudier.”

Berättelsen, som börjar på 1970-talet, är en familjesaga som spänner över fyra decennier och två kontinenter. Det är en mångdimensionell kärlekshistoria mot en distinkt, ständigt närvarande politisk bakgrund som är lika djup och mystisk som det grumliga havet.

Ett ungt saudiskt par, som är kusiner, gifter sig och flyttar till Cleveland, Ohio, för att studera. Kort efter att deras dotter, Hanadi, föds, upphör äktenskapet. Moderns namn är Saeedah, vilket betyder "glad" på arabiska, men hon är väldigt ledsen. Hon byter namn, bortför sin dotter och bestämmer sig för att "gömma sig" i USA.

Fadern Muneer, som är journalist, återvänder ensam till Saudiarabien. Flera år senare flyr Hanadi, som också går under namnet Hannah, från sin mamma. Hennes resa tar en överraskande vändning och hon hamnar i Saudiarabien, men inte under omständigheter man kan föreställa sig.

I varje kapitel och plats finns det en hänvisning till en vattenförekomst, vilket verkar avsiktligt. För att skriva en saudi-amerikansk roman sa Quotah att hon var tvungen att skapa sin egen litterära tradition.

"Jag tog små bitar av riktigt saudiskt skvaller och förvandlade det sedan till en roman", sa hon. "Den var inspirerad av en sann berättelse om en familjevän, men jag skrev den för att jag ville utforska andra teman, och jag hade frågor om hur det skulle vara att uppleva bortförandet av familjen.

"Det är inte menat att representera en viss person eller familjs upplevelse utan bara den här sortens sammanslagning av olika saker, och jag tror att att det var en roman frigjorde mig att skapa en fiktiv familj men en familj som jag inte sett tidigare i romaner — en saudisk familj.

"Min pappas familj är väldigt stor och det var så mycket drama hela tiden - den här personen pratade inte med den personen. Jag kände att det var en riktigt bra duk som man kunde måla en roman på och jag ville se en sådan familj i en berättelse.”

Som en saudi-amerikan som läste boken slogs jag av hur berättelsen verkligen verkade påminna om de splittrade berättelser jag hörde i min ungdom; det verkade på samma gång bekant och främmande. På sina 312 sidor målar den ett intimt porträtt av en saudi-amerikansk familj som är oceaner ifrån varandra - bokstavligen och bildligt talat.

Quotah bor nu i USA och är mamma till sina egna mångrasliga barn. Hennes liv är en värld borta från hennes barndomshem, men hon sa att hon fortfarande har kontakt med det.

Boken översattes nyligen till arabiska. Det är hennes fars språk men hon använder det inte längre regelbundet. För att säkerställa noggrannhet under översättningsprocessen sökte hon hjälp från sin pappa, som fortfarande bor i Jeddah.

"Jag gick igenom det saudiska utbildningssystemet så jag läste litteraturen som vi lärde oss där men de flesta böckerna jag läste var på engelska", sa hon. "Jag är ärligt talat ingen stor läsare av arabiska romaner.

"Vanligtvis när en bok översätts har författaren inget med det att göra. Men jag frågade om jag kunde vara med eftersom utgivaren var libanesisk och jag ville försäkra mig om att hijazi-dialekten bevarades på arabiska.

"Som tvåspråkig talare tänker du alltid på två språk, så jag gjorde det. Det som hände var att min pappa hjälpte mig. Vi försökte ta saker som inte lät hijazi för oss och ändrade på det."

Romanen innehåller en potentiellt kontroversiell vändning, som till en början oroade Quotah när hon övervägde den arabiska översättningen, men hon känner att läsarna är redo för det.

"När det gäller innehållet i boken tror jag att saudiska läsare, skulle jag gissa, är mer öppna för andra perspektiv än vad folk tror att de är", sa hon."Jag känner mig inte oroad över att läsarna kommer att bli förolämpade av något i boken. Boken är tänkt att visa en familjs upplevelser men också att prata om hemligheter och sanningar, och det är teman som saudiska konstnärer har sysslat med under lång tid.”

En sak som vissa läsare kanske känner saknas i romanen är varje hänvisning till de monumentala förändringarna i kungariket som började 2018 när det gäller kvinnors egenmakt. Quotah sa att hon inte var i landet när detta hände och ville därför inte skriva om dem på ett sätt som kunde anses vara oäkta. Hon tillade att hon skulle vilja se andra författare ta upp den stafettpinnen och utforska saudiska kvinnors föränderliga roll.

"Jag hoppas att vi får se saudiska romaner som tar upp vad som händer i landet nu, men i min bok kände jag på ett ärligt sätt kunde skriva om vad jag hade upplevt under den tid då jag observerade det saudiska samhället," sa hon . "Boken handlar om hur saker och ting var förr."

bbabo.Net