Det har gått 30 år sedan världens ledare samlades i Rio de Janeiro och enades om en rad åtgärder för att starta den globala mobiliseringen mot mänskligt orsakade klimatförändringar och för att möta kravet på en mer hållbar utvecklingsmodell.

Deras Rio-deklaration bekräftade att "människor är i centrum för oro för hållbar utveckling. De har rätt till ett hälsosamt och produktivt liv i harmoni med naturen.”

I dag lider tiotals miljoner människor som inte ens är födda 1992 det värsta av klimatkrisen. I en värld som redan plågas av ekonomisk ojämlikhet och social orättvisa, har coronavirus-pandemin avslöjat och förvärrat de senaste tre decenniernas politiska misslyckanden. Politiska ledare har inte levt upp till sina tidigare åtaganden.

För att övervinna trögheten skulle beslutsfattare överallt göra klokt i att lyssna på dem i frontlinjen av klimatkrisen som visar verkligt ledarskap och innovation. Bland dem finns Yvonne Aki-Sawyerr, borgmästaren i Freetown i Sierra Leone, och unga aktivister som Elizabeth Wanjiru Wathuti från Kenya och Mitzi Jonelle Tan från Filippinerna, som jag diskuterade framtida utmaningar med vid Project Syndicates nyligen genomförda Generation Green-evenemang.

Dessa diskussioner mellan generationerna är avgörande för att driva framsteg och upprätthålla en av Rio-deklarationens centrala principer, nämligen "rätten till utveckling måste uppfyllas för att på ett rättvist sätt möta utvecklings- och miljöbehov hos nuvarande och framtida generationer."

Ett av Rios starkaste arv är skapandet av FN:s ramkonvention om klimatförändringar. UNFCCC har varit det centrala multilaterala organet i det internationella samfundets ansträngningar att stärka det politiska samförståndet om klimatåtgärder genom årliga partskonferenstoppmöten.

Vid COP26 i Glasgow i november gjordes vissa framsteg mot att stärka 2015 års klimatavtal från Paris nationellt fastställda bidrag till utsläppsminskningar, minska gapet i finansieringen av klimatanpassning och stoppa användningen av kol. Men dessa framsteg var inte i närheten av tillräckliga, med tanke på det existentiella hotet från stigande utsläpp och temperaturer.

Det är därför 2022 måste vara ansvarighetens år, där alla stora utsläppare håller löften i den så kallade Glasgows klimatpakt. Den deklarationen bibehöll en livlina för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader Celsius, i förhållande till förindustriella nivåer, enligt överenskommelsen i Parisavtalet.

Alla länder vid COP26 lovade att höja sina ambitioner och se över sina utsläppsminskningsmål så snart som i år. Rent konkret bör de som fortfarande inte har satt upp Paris-anpassade mål för 2030 göra det senast COP27, som kommer att hållas i den egyptiska staden Sharm El-Sheikh i november.

Medan alla länder måste påskynda genomförandet av sina nya åtaganden, är det särskilt viktigt att rika G20-ekonomier gör det, eftersom de är ansvariga för de flesta globala utsläppen.

Klimatfinansiering är fortfarande en annan viktig del av pusslet. Det har gått mer än ett decennium sedan rika länder vid COP15 i Köpenhamn lovade att tillhandahålla 100 miljarder dollar årligen för att stödja utvecklingsländerna i deras begränsnings- och anpassningsinsatser. Det målet har aldrig nåtts. I det globala förtroendet och goodwillens intresse måste rika länder fullfölja detta åtagande i år.

COP27 kommer att hållas av ett afrikanskt land, vid Röda havets stränder. Afrika är den kontinent som är mest sårbar för klimatförändringar, trots afrikanska nationers försumbara bidrag till problemet. I rättvisans och solidaritetens intresse hoppas jag få se Afrika tala med en röst för att säkerställa att COP27 främjar regionens oro för anpassning, finansiering och förlust och skada – erkännandet av att länder utsätts för klimateffekter utöver deras förmåga att anpassa sig.

COP26 lämnade oavslutade ärenden om förlust och skada eftersom USA, med stöd av EU, sköt upp skapandet av en ny finansiell mekanism för att återuppbygga samhällen i efterdyningarna av klimatrelaterade katastrofer. Landsrepresentanter har ändå förbundit sig att föra ytterligare diskussioner i frågan, vilket innebär att COP27 utgör en stor möjlighet att nå ett genombrott.

2022 måste vara ansvarighetens år, där alla stora utsläppare håller löften i den så kallade Glasgow Climate Pact.

En effektiv förlust- och skadefond blir allt viktigare för klimatutsatta stater. Vid COP26 tog den skotska regeringen och den belgiska regionen Vallonien det första steget genom att utfästa 2,7 miljoner dollar respektive 1 miljon dollar för förlust och skada (med matchande medel från filantropiska organisationer). Men dessa pengar har för närvarande ingenstans att ta vägen.

En annan uppmuntrande utveckling var avtalet som slutits av Sydafrika, EU, Storbritannien, USA, Frankrike och Tyskland för att stödja Sydafrikas rättvisa övergång från kol. Detta måste nu byggas på – och efterlikna på andra håll.Den anda av multilateralism som animerade toppmötet i Rio och dess resultat är fortfarande oumbärlig i dag, även om det geopolitiska klimatet är fyllt av spänningar, ömsesidig misstänksamhet och svaga institutioner. Som min kollega äldste Ban Ki-moon sa till Generation Green-publiken, "vi har alla en roll att spela för att ta itu med klimatkrisen - särskilt de som har den kraft som behövs för att åstadkomma förändring."

För att hedra arvet från toppmötet i Rio, för att möta behoven hos dem som redan lever med konsekvenserna av klimatkrisen, och för att begränsa konsekvenserna för framtida generationer, måste vi alla sträva efter att gå längre och snabbare för att skydda vårt gemensamma hem. Och 2022 måste vara vändpunkten.

Friskrivningsklausul: Åsikter som uttrycks av författare i det här avsnittet är deras egna och återspeglar inte nödvändigtvis bbabo.nets synvinkel

bbabo.Net