EU har närmat sig sitt engagemang i Sahel-regionen med en militär- eller migrationsavskräckande lins för länge.
Det sjätte toppmötet mellan Europeiska unionen (EU) och Afrikanska unionen (AU) som äger rum i Bryssel denna vecka kunde inte ha kommit vid ett mer kritiskt ögonblick. Av de 20 länder som Internationella räddningskommittén (IRC) har identifierat som löper störst risk för en ny, eller avsevärt förvärrad, humanitär kris under det kommande året, är mer än hälften i Afrika. Den afrikanska kontinenten är också hem för nästan en tredjedel av världens flyktingar. Samtidigt är bara 11 procent av Afrikas befolkning helt vaccinerade från covid-19, i skarp kontrast till 70 procent i EU.
Med tanke på att pandemin har underminerat åratal av hårt vunna framsteg av afrikanska samhällen, civilsamhället och regeringar mot målen för hållbar utveckling, måste både EU och AU snarast få detta viktiga arbete tillbaka på rätt spår – tillsammans driva framsteg mot en mer motståndskraftig och hållbar utveckling. framtiden för den afrikanska kontinenten.
I detta sammanhang behövs en grundläggande återställning av partnerskapet mellan EU och Afrika. Detta toppmöte är en chans att diskutera detta och göra det till verklighet. Men för att börja om på nytt måste vi fundera på var hittills ansträngningar har misslyckats – och vad som kan göras annorlunda.
Ett exempel är dess inställning till de komplexa och utdragna kriserna i centrala Sahel. Orsakerna är många och de illustrerar ett bredare "systemfel" som driver nya och förvärrade kriser runt om i världen. EU:s svar i regionen kan inte fokuseras på kortsiktiga säkerhetsstrategier och migrationsavskräckning. Bilden på marken gör det glasklart att skyddssituationen i centrala Sahel går åt fel håll. Det blir farligare, inte mindre.
Sedan 2017 har antalet våldsamma attacker mot obeväpnade civila – inklusive skottlossningar, bortföranden och rapporter om sexuellt våld – i centrala Sahel skjutit i höjden med 620 procent, medan antalet dödade ökade med 476 procent till mer än 1 800. Kvinnor och flickor upplever ytterligare brutalitet, och rapporterna om könsbaserat våld i Mali ökade med 40 procent bara under 2021.
Denna ökning av våld, i kombination med en dödlig brygd av klimatförändringar och covid-19, har tippat mer än åtta miljoner människor till allvarlig livsmedelsosäkerhet. Tillgången till grundläggande sociala tjänster, inklusive mat, blir svårare för varje dag, och bidrar till rekordnivåer av förflyttning. Internflyktingar har tiodubblats sedan 2013 till mer än 2,2 miljoner, med många människor som tvingats vidare till allt mer farliga resor.
Afrikanska partner har länge krävt bättre skydd och utbyggnad av säkra, lagliga vägar för människor på väg i Afrika. Förbättrade möjligheter för laglig och cirkulär migration och rörlighet kan ge ömsesidiga fördelar, ge sysselsättningsmöjligheter som möter arbetsmarknadens behov och driva utvecklingsvinster. Ändå fortsätter nyligen läckta EU-förslag i samma riktning att prioritera säkerhet och gränsförvaltning.
Den här veckans toppmöte måste vara en vattendelare, inte bara för EU och AU att återställa sitt partnerskap, utan för att omorientera sina prioriteringar och se till att de arbetar i låst steg mot samma humanitära, utvecklings- och diplomatiska mål. En omvandling behövs inom tre nyckelområden.
För det första måste båda blocken visa djärvt ledarskap och vidta konkreta åtgärder för att möta humanitära behov i Afrika. I Sahel kommer detta att innebära att ytterligare öka den humanitära finansieringen för att matcha de eskalerande behoven. År 2021 uppfylldes endast 41 procent av de medel som det humanitära samfundet krävde för att svara på akuta behov i centrala Sahel – den lägsta andelen sedan 2015. Dessa nödsituationer kräver inte bara mer humanitärt bistånd, utan bättre bistånd. EU och andra givare behöver skala upp flerårig finansiering som är tillgänglig för frontlinjeaktörer inklusive lokala och kvinnoledda organisationer.
EU och AU måste också prioritera ansträngningar för att ta itu med de många och allvarliga tillträdesbarriärer som hindrar humanitära aktörer som IRC från att ge bistånd till de människor som behöver det mest, och se till att alla partnerskap – inklusive säkerhetspartnerskap – är beroende av respekt för internationella humanitär rätt (IHL). Strukturella reformer, bekämpning av korruption och straffrihet och upprätthållande av rättigheter måste stå i centrum för EU:s fredsbyggande ansträngningar, inte en ruta som ska kryssas i.
För det andra måste i synnerhet EU gripa denna möjlighet att återställa inställningen till migration – flytta bort från det nuvarande tunga fokuset på att avskräcka och förhindra människor från att nå Europa, och skapa ett nytt tillvägagångssätt med fokus på skydd, rättigheter och möjligheter. Detta toppmöte borde vara en chans att utöka säkra och lagliga vägar till skydd, avsevärt öka EU:s vidarebosättning och utnyttja migrationens positiva potential.Slutligen måste båda blocken skapa ett inkluderande svar och återhämtning på covid-19-pandemin. Att få slut på ojämlikhet i vaccin och främja ekonomisk integration av fördrivna befolkningar, i synnerhet, kommer att vara avgörande för att driva på meningsfulla framsteg mot hållbar utvecklingsmål. Detta kan endast uppnås genom att distribuera livräddande vacciner genom COVAX, avstå från IP-rättigheter till vaccinet, skala upp utbildning och stöd till sjukvårdspersonal i Afrika och ge frontlinjeorganisationer möjlighet att leverera vacciner i de miljöer som är svårast att nå.
Under tiden, med stöd från EU, bör afrikanska ledare ta itu med de reglerande hinder som hindrar flyktingar och andra migranter, särskilt kvinnor, från att få tillgång till jobb och affärsmöjligheter och inkludera dem i nationella återhämtningsplaner. Genom att underlätta större ekonomisk integration kommer flyktingar att kunna försörja sina egna socioekonomiska behov, samt stimulera återhämtning efter COVID-19. Att lämna fördrivna befolkningar bakommer bara att förvärra och förlänga effekterna av pandemin.
Jutta Urpilainen, EU:s kommissionär för internationella partnerskap, sa att hon vill att toppmötet mellan EU och AU ska vara "spelförändrande". Om det ska hända kan det inte bara vara en talande butik. Vi behöver se konkreta resultat för att främja mänsklig utveckling, motståndskraft, jämlikhet och en inkluderande väg ut ur pandemin. Underlåtenheten att göra det skulle vara ett pliktförsummelse som kommer att kännas först – men absolut inte sist – av utsatta människor i Sahel och resten av den afrikanska kontinenten.
De åsikter som uttrycks i den här artikeln är författarens egna och återspeglar inte nödvändigtvis redaktionens ståndpunkt.
bbabo.Net