När det drar ut tusentals soldater är Frankrikes militära arv i den västafrikanska nationen kontroversiellt – och dess president vägrar acceptera misslyckande.

I februari 2013 ställde sig tusentals upp längs huvudvägen i den historiska maliska staden Timbuktu för att ge Frankrikes president Francois Hollande ett heroiskt välkomnande. Han besökte staden efter att franska styrkor hade stött tillbaka beväpnade grupper som hade erövrat delar av Mali och marscherade mot huvudstaden Bamako.

Lokalbefolkningen dansade och viftade med franska flaggor och skanderade "Vive la France" när Hollande vinkade tillbaka mot dem. Till och med muezzinen i lermoskén Djinguereber från 1300-talet, som reciterar uppmaningen till bön fem gånger om dagen, präglade en halsduk i den franska flaggans färger när han ropade "Vive Hollande". Det var en glad dag i Mali.

Idag verkar det som ett avlägset minne. I Bamako anses nu franska flaggor vara en nykolonial symbol och de bränns under anti-Frankrike protester. De trupper som en gång kallades befriare anklagas nu för att splittra landet och träna miliser.

De öronbedövande uppmaningarna om en fransk utresa från Mali hördes äntligen i Elyseepalatset. På torsdagen tillkännagav president Emmanuel Macron tillbakadragandet av den franska militären och Paris-ledda europeiska styrkan känd som Takuba efter nästan ett decennium av kamp mot det allt värre upproret. "Vi kan inte förbli militärt engagerade tillsammans med de facto myndigheter vars strategi och dolda mål vi inte delar", sade han.

Enligt Macron kommer militärbaserna i städerna Gossi, Ménaka och Gao att stängas ner om fyra till sex månader på ett "ordnat" sätt.

En kampanj utan slut i sikte

Frankrike förvandlade sin militära intervention från 2013 till ett komplext uppdrag mot terrorism som heter Operation Barkhane, som har blivit den längsta franska utomeuropeiska militära operationen sedan Algerietskrigets slut. Mer än 5 000 soldater är fortfarande utspridda över Mali, Burkina Faso, Niger och Tchad.

De har åtföljts av FN:s fredsbevarande uppdrag på cirka 15 000 man MINUSMA, den 800 man starka Takuba-styrkan samt EU:s utbildningsuppdrag (EUTM) som syftar till att förbättra Malians militära kapacitet.

Trots närvaron av dessa trupper har olika väpnade grupper kopplade till al-Qaida och ISIL (ISIS) växt fram och utnyttjat lokalt missnöje och säkerhetsbrister i understyrda områden i Sahel för att släppa lös våld i hela regionen.

Beväpnade grupper utförde mer än 800 dödliga attacker bara under 2021. Tusentals människor dödades och minst 2,5 miljoner människor har fördrivits. Så många som 13 miljoner människor är för närvarande i behov av humanitärt bistånd i hela regionen.

Ändå har Macron vägrat att acceptera att det franska uppdraget i Mali har misslyckats.

Även om Frankrike har gjort taktiska vinster genom att eliminera några högprofilerade krigare, har våldet spridit sig till de norra gränserna för andra västafrikanska stater, som Benin och Elfenbenskusten. Utan något slut i sikte har antiterrorismoperationen blivit en tung börda för Frankrike trots inblandning av 13 andra europeiska länder via Takuba-styrkan.

På gatan exploderade en utbredd frustration mot både den korrupta politiska eliten och Frankrike för att de inte lyckades ta itu med säkerhetskrisen. I juni 2020 utbröt rikstäckande protester följt av två militärkupper inom 10 månader efter varandra, i augusti 2020 och igen i maj 2021.

"Den allmänna opinionen i Sahelstaterna har blivit allt mer motvilliga till internationella militära styrkor", sa Dr Boubacar Diawara, docent i statsvetenskap vid L’Université Sorbonne Paris Nord.

Sprickan mellan Bamako och Paris ökade efter att de senaste kuppledarna skrotade en överenskommelse om att organisera ett val i februari och beslutade att sitta kvar vid makten till 2025. När Frankrikes utrikesminister Jean-Yves Le Drian fördömde Malis nya ledare som "illegitima" och "ute" av kontroll”, utvisade Bamako den franska ambassadören.

Den sista droppen för väst har varit Malis beslut att sätta in legosoldater från den ryskkopplade Wagnergruppen. "Juntan som sitter vid makten efter två statskupp anser dem vara de bästa partnerna de kan hitta för att skydda sin makt, inte för att bekämpa terrorism", sa Macron.

Militären tycks ha övertygat allmänheten om att den är bättre rustad än Frankrike och demokratiskt valda tjänstemän, med hjälp av utbredda anti-franska känslor och bristande tillit till staten.

Fortfarande är cirka 80 procent av landet plågat av osäkerhet – 7,5 miljoner malier behöver hjälp, enligt FN:s humanitära organ, OCHA. Den här månaden misslyckades Mali med skulder på cirka 92 miljoner dollar, eftersom ekonomiska sanktioner som införts av det regionala organet ECOWAS började bita ihop.

Dialog med rebeller "allt mer populär"

Det franska tillbakadragandet kan utlösa en bredare avgång av västerländska styrkor inom FN-uppdraget – som förlitar sig på franska flygplatser med stridsflyg och attackhelikoptrar – samt från sjukhuset i Gao , den största medicinska anläggningen i norra Mali. Även om Macron har sagt att Frankrike kommer att fortsätta sitt stöd, sa MINUSMAs talesman Olivier Salgado att tillbakadragandet "kommer att påverka" uppdraget.

Tysklands försvarsminister Christine Lambrecht sa att hon var "mycket skeptisk" till att landets uppdrag skulle kunna fortsätta i ljuset av den franska avgången. EU:s utrikeschef Josep Borrell sa att blocket överväger framtiden för sitt uppdrag och väntar på "garantier" från Malis militära härskare.

Bamako-baserade Fahiraman Rodrigue Koné, en senior Sahel-forskare vid Institutet för säkerhetsstudier, tror att tillbakadragandet inte automatiskt kan översättas till en försämring av den inhemska säkerheten eftersom "trots den nioåriga närvaron av västerländska trupper har säkerhetssituationen i Mali inte förbättrats avsevärt”.

Det franska tillbakadragandet, säger Kone, kan också öppna en dörr till möjligheter att begränsa våld, inklusive dialog med de väpnade grupperna, en alltmer populär idé bland malier.

Men tvärs över Sahel fruktar man att de franska truppernas avgång kan förvärra våldet och ytterligare destabilisera Malis grannar.

Diawara hävdar att "Mali förblir epicentrum för krisen", och säger: "Om jihadisterna lyckas stärka sin fristad i norra delen av landet kommer alla andra länder att destabiliseras ytterligare."

Takuba-styrkor flyttar nu till grannlandet Niger, som kan bli en nyckelbas för Frankrikes bekämpande av upprorsoperationer, ett drag som ligger i linje med Macrons övertygelse att engagemang med Sahel-länderna är avgörande för europeisk säkerhet.

Nigers president Mohamed Bazoum är väl medveten om risken att motverka anti-franska känslor och är en villig allierad, säger Delina Goxho, en Niamey-baserad forskare. Den nigerianske statsmannen är ivrig att odla västerländskt stöd även när andra länder i regionen utvärderar sina förbindelser med europeiska stater.

bbabo.Net