EU:s engagemang med Maghreb har varit långt, komplext och ibland tumultartat. Sedan början av 2000-talet har denna subregion bara vuxit i strategisk betydelse för Europa när det gäller handel, energi och bekämpning av terrorism, samt ansträngningar att omvandla den från en betydande transitpunkt för migranter och flyktingar till en extra barriär. Den betydelsen är dock ett allt svårare påstående att göra (och försvara) idag. Ett dystert register över felsteg, från misskötseln av migrationskrisen till avsaknaden av en enhetlig politik och en tendens att förbise vikten av regional dynamik, förlamar nu EU när det behöver intensifiera sitt engagemang, med tanke på de många utmaningar som förvirrar dess södra grannar.
Det nuvarande globala landskapet, som domineras av kriget i Ukraina, lämnar lite utrymme för Europa att höja Maghreb på sin prioriteringslista, trots risken för katastrofala spridningseffekter från den proximala subregionens konvergenta utmaningar, inklusive torka, inflation, arbetslöshet, politisk instabilitet och intraregionala spänningar. Visst, utsikterna att ett förödande krig återvänder till kontinenten dvärgar än en gång oron över Libyens splittringar, demokratins faror i Tunisien, eskaleringarna mellan Algeriet och Marocko och den vikande säkerhetssituationen i Sahel. Men att förvisa en grannregions kamp med en aldrig tidigare skådad våg av kriser till en ren "oro" riskerar att Europa upprepar samma, välkatalogiserade misstag som förrådde eufori och strävanden efter förändring som följde med 2011 års uppror.
Libyen har varit en särskild utmaning för EU, eftersom blocket har kämpat för att formulera ett sammanhängande svar på de politiska och säkerhetsmässiga kriser som har plågat landet sedan Muammar Gaddafis fall 2011. EU:s oförmåga att ta itu med Libyens kris har lämnade det med begränsat inflytande i landet — inte hjälpt av en genomgripande ovilja att engagera sig i Libyens kaotiska politiska arena, istället fokusera på frågor som gränssäkerhet och migration.
Det var inte förrän i början av 2019 som EU antog sin första övergripande strategi gentemot Libyen, som utropades som ett nytt tillvägagångssätt, men det har ännu inte levererat något - ja, "nytt". Försök att förhandla fram en maktdelningsuppgörelse mellan rivaliserande fraktioner har bara ytterligare destabiliserat landet och legitimerat odemokratiska aktörer.
I Algeriet har den senaste tidens utslag av hjärtlighet bara kastat större strålkastarljus på EU:s kamp för att anta en enhetlig och konstruktiv strategi för att hantera landets myndigheter, särskilt när det gäller mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen och en oroande trend mot illiberalism .
Å andra sidan var relationerna mellan EU och Marocko "positiva" tills för drygt en vecka sedan, då europeiska lagstiftare fördömde den minskande pressfriheten i Marocko, vilket ledde till en enhällig omröstning av marockanska lagstiftare för att se över förbindelserna med EU-parlamentet.
Som det ser ut är Maghreb vid en brytpunkt - ungefär som den bredare arabiska regionen. I allt högre grad är repressiva regeringar "belöningen" för samhällets strävan efter svårhanterliga demokratiska ideal, medan varaktigt svaga ekonomier och åtstramningar förvärrar smärtan för den genomsnittliga medborgaren som brottas med krympande lönecheckar eller arbetslöshet. "Politik" innebär nu dyra distraktioner och utflykter till oroliga länder insnärjda i våldsamma konflikter, terrorism och laglöshet, snarare än att stödja styrelseformer för att bättre hantera bryggproblem hemma. Åldrande generationer kan bara beklaga det bedrövliga arv som nu belastar en ungdomlig befolkning som är starkt begränsad i sin förmåga att fatta och agera på följdbeslut om vad den föreställer sig för sin framtid.
Det är ett ganska svårt landskap att navigera för ett Europa som är indraget i sina egna sjukdomar och fortfarande försöker hitta sin plats på en starkt omtvistad geopolitisk arena. Bryssel har dock bara sig själv att skylla när det gäller Maghreb. Europa misslyckades med att dra nytta av de inneboende banden mellan ekonomisk utveckling och framgången för något demokratiskt projekt för att komma ur kaoset för ett decennium sedan. Istället tvingas nu europeiska ledare att ta sig an ganska hanterbara kriser som kommer från "andra sidan av Medelhavet", som påverkar Maghrebs 130 miljoner invånare som hämmas av att stoppa interna och regionala frågor.
Naturligtvis är vissa av dessa frågor inte hemmahörande i regionen, eftersom de är en biprodukt av ett utmanande globalt landskap som är fyllt av sjudande stora maktspänningar. Men i ett sådant klimat kommer överdrivna eller nedlåtande uppmaningar från Bryssel eller andra europeiska huvudstäder att övervaka subregionen – med en sammanlagd bruttonationalprodukt mindre än Egypten – enligt avlägsna prioriteringar bara att falla platt. Det ursäktar dock inte den trötta praxisen att gräva huvuden i sanden, nöja sig med styckvisa lösningar som inte gör något för att dra länderna i Europas grannskap tillbaka från randen.Till exempel förblir avsaknaden av en enhetlig Maghreb-politik problematisk eftersom länder som Tyskland vänder sig mot ett blockövergripande beslutsfattande förflyttat till Bryssel. Samtidigt förespråkar Frankrike, Italien och, till viss del, Spanien lösare, mer decentraliserade förbindelser mellan EU och Maghreb, med tanke på deras komplicerade intressen och förvecklingar söder om Medelhavet när det gäller handel, energi och säkerhet. När det kommer till migration vänder dock dynamiken över. Italien är till exempel en stark förespråkare för att skapa en centraliserad EU-gränsstyrka. Paris är dock ovilliga att underkasta Bryssel den delen av sin nationella suveränitet. Det finns också andra splittringar, men denna brist på enighet är lätt att utnyttja för elakartade aktörer som hotas av ett fritt, rättvist och säkert Maghreb.
Utsikterna är skrämmande även för till synes stabila, något välmående länder. Lyckligtvis finns det fortfarande tid för ledarna i Bryssel och över Maghrebis huvudstäder att göra bättre strategiska val i spillrorna efter 2011 års uppror och en hotande energiomställning. För att främja ekonomisk utveckling, regional integration och främja fungerande demokratier i Maghreb, skulle EU kunna undersöka en rad alternativ.
Ett närmare samarbete med Maghreb kommer att göra det möjligt för Europa att bättre balansera sina relationer i regionen, skydda sina intressen, förebygga delade hot och undvika några av fallgroparna i dess tidigare engagemang.
pAtt tillhandahålla finansiellt stöd till Maghreb-länderna i form av bidrag och lån för att stödja ekonomisk tillväxt kommer att stimulera investeringar i infrastruktur och utbildningsprojekt, samt erbjuda tillgång till tekniskt bistånd och marknadsinformation. Detta kommer sedan att göra det möjligt för EU att driva på för intraregional handel och investeringar mellan nordafrikanska länder genom att driva genomförandet av frihandelsavtal och investeringsavtal via ett nordafrikanskt frihandelsavtal och inrätta en gemensam extern tullavgift under överinseende av den arabiska Maghrebunionen. Åtgärder för att minska kostnaderna för att göra affärer över gränserna, såsom avskaffande av tullar och icke-tariffära hinder, kommer också att främja utvecklingen av regional infrastruktur som motorvägar, järnvägar och hamnar, förbättra förbindelserna och underlätta förflyttning av varor och tjänster.Att fokusera på ekonomisk utveckling kommer att bidra mycket till att etablera prodemokratiska institutioner i hela Maghreb, inklusive initiativ för att främja transparens, bekämpa korruption, garantera rättsstatsprincipen och stärka kapaciteten hos organisationer i det civila samhället.
På regional nivå måste EU vara försiktig så att den inte missriktar sin politik. Ett närmare samarbete med Maghreb kommer att göra det möjligt för Europa att bättre balansera sina relationer i regionen, skydda sina intressen, förebygga delade hot och undvika några av fallgroparna i dess tidigare engagemang. Det kommer också att ge EU möjligheter att stärka svåra förbindelser med länder som har försummats i det förflutna.
i
Friskrivningsklausul: Åsikter som uttrycks av författare i det här avsnittet är deras egna och återspeglar inte nödvändigtvis Bbabo.Nets synvinkel
bbabo.ℵet