Varje dag ger nya fördömande bevis för att cementera Pakistans förkastliga ranking som det sjätte farligaste landet i världen för kvinnor. Den här gången har en mycket nedslående rapport från Punjabpolisen avslöjat hur nästan 41 000 kvinnor försvann från landets hjärta under de senaste fem åren. En svindlande 3571 har inte återfunnits hittills. Utgående från myndighetens påståenden om rigorösa sökoperationer som ledde till cirka 53 000 arresteringar, finns det fortfarande lite eller ingen information tillgänglig om vad som faktiskt blev av dessa fall. Blev de aktivt förföljda eller knuffade till de dammiga filerna som har varit rutin under lång, lång tid? Att utredningarna av ett enskilt fall av Sobiabortförande i Högsta domstolen ledde till att 20 oidentifierade döda kroppar upptäcktes vida omkring är bevis nog för att faran inte längre är på väg: den har dunkat ner genom ytterdörren och strosar på vår gård. Oavsett om det är den hyperaktiva prostitutionshärvan (till och med gör vågor i viken) eller sexuella rovdjurs lust som fortsätter att föda denna oändligt genomträngande cykel, så har de brottsbekämpande myndigheterna onekligen misslyckats med att göra slut på köpet. Den slappa återhämtningen ekade nyligen i Högsta domstolens kammare som krävde ett omedelbart svar från en institution som insisterar på att trampa foten över "äktenskaps"-antydningar. Att helt enkelt rycka på axlarna, hävda att alla dessa unga flickor togs bort under förevändning av romantik och i sin tur att implicera offrens roll är ett mycket gammalt trick i lekboken; något som inte ens försöker förklara existensen av blomstrande sexföretag och arbetsmaffier som verkar över hela provinsen. Även om oroande angelägenheter för Punjab-polisen har aktualiserats, är situationen densamma överallt, som fördömdes av Sarim Barni Trust förra året (överväldigande 74 flickor kidnappades under de första tre månaderna bara i Karachi). Istället för att ägna sig åt meningslösa uttalanden som bättre passar ett billigt filmmanus, skulle mycket bättre användning av regeringens resurser vara att införa en deadline i polisens verksamhetsförfarande. Kanske då skulle stationsofficerarna släppa sin oroväckande bekväma djävulsk-må-vård-attityd nästa gång, en underprivilegierad (som anses ovärdig tid av vissa) förälder ber dem om var deras nära och kära finns. *

bbabo.Net