Jag har sprungit ner i många korridorer. Jag har sprungit i korridorerna av olika anledningar. Jag springer inte särskilt fort.

Jag är säker på att den korrekta termen är snabb, rask promenad! Under mina sex år på gymnasiet umgicks jag med tjejer i väldigt kvinnliga miljöer.

En sak som brukade få oss att springa i korridorer och i vissa fall bli straffade strax efter, var att höra att vår favoritpojkskola hade anlänt och gick på uppfarten.

Jag har också fått stå vid många tillfällen. Ibland har det att stå för att jag ska stå. I vissa fall har jag inte haft något annat val än att stå upp.

Tillbaka till pojkarna. När jag tänker på det nu, antar jag att det var en del av pojkarnas strategi att gå på uppfarten och agera som om de inte visste att det fanns några, inte många tjejer som tittade från fönstren.

Det skulle finnas många anspråk på att flickor skulle svimma bara av att titta på de välklädda pojkarna. Medan andra agerade ut att svimma använde andra vad som helst i närheten för att fläkta sig själva när de bär andfådd bara genom att titta på pojkarna!

Folk säger alltid till mig att de inte ens kan föreställa sig den "stress" som vi brukade utsätta oss för bara genom att titta på pojkar. Ibland tror folk att jag överdriver med hur vi brukade bete oss när pojkar hälsade på. I dessa fall ger jag dem sedan i uppdrag att engagera sina vänner och bekanta som gick i singelskola.

Dessa vänner bekräftar att det enda som förändrades var tiden men allt annat var i princip sig likt. Människor som gick i skolor med blandad kön verkar inte förstå varför en hel internatskola skulle stanna bara för att några pojkar befann sig inom skolans område.

Förberedelseprocessen innan pojkarnas ankomst var hektisk, mer komplex för dem som skulle komma i nära kontakt med det motsatta könet.

Definitionen av nära kontakt mellan flickan och pojken bör definieras. Att sitta över varandra i ett litteraturseminarium ansågs nära, köandet för förfriskningar var nära. Till och med att vara i samma skolsal var nära.

Låt mig ta dig genom förberedelsefasen. Förberedelserna började i samma ögonblick som beskedet att vi skulle ha manliga besökare på skolan. Sådana förberedelser inkluderade att bli av med pormaskar från ansiktet.

Man behövde en mycket tydlig ansikte de manliga besökarna. Nästa steg handlade om att bedöma vilken frisyr som skulle passa den stora dagen.

Under min gymnasietid brukade vi locka vårt avslappnade eller permanentade hår med hjälp av hårrullar. Det var en tråkig process. Så dagen innan de manliga besökarna kom skulle rutinen vara ungefär så här. Efter skolan, rusa till sovsalen så fort matron Rose kärleksfullt kallade Sisi Rose låste upp den enorma porten. Sedan var det dags att snabbt byta om och rusa till tvättstugan för att antingen tvätta eller stryka ett set uniform. Om det skulle strykas måste ett ordentligt veck vara på plats och att det skulle vara så skarpt att om någon försökte få bort en myra riskerade de att skäras. Det var extra uppmärksamhet på detaljer.

Vi var smarta hela tiden, men vi gjorde allt för att vara extra smarta för besökare, särskilt manliga besökare. Vi ville inte göra vår älskade rektor besviken! Vi var tvungna att se till att skolans höga standard upprätthölls!

Innan lockarna sattes eller vad vi kallade att sätta upp håret så var det tvunget att tvätta. Om man inte hade något schampo så skulle tvätttvål gå bra, det var bara att skölja ur ordentligt annars riskerade man att få en kliande hårbotten. Gnugga sedan snabbt med handduken så att viss fuktighet bibehålls. Vaselin eller hårmat applicerades på håret och den som gjorde håret skulle sätta på papiljottern. Det var lite upplevelse, det kan vara smärtsamt beroende på frisören!

Men vi uthärdade smärtan, fokus låg på vad slutresultatet skulle bli. När jag ser tillbaka kan jag bara säga att vi gick igenom mycket smärta för pass som inte varade länge och nu undrar jag om killarna verkligen uppskattade dessa frisyrer!

Det värsta var ännu att komma. Efter att papiljorna var på, gick man runt utan huvudet täckt. Det täcktes när vi åt middag och sedan under studiepasset.

Man sov inte riktigt bra den natten. Hur kunde man sova gott med papiljolorna och slingorna som höll papiljolorna på plats? För att få lite sömn var man tvungen att höja huvudet på ett sådant sätt att hårbotten var säker från stick.

Vissa tjejer på evenemangsdagen fick aldrig sitta ner. De var upptagna, stod vid dörrarna, inledde gästerna och skötte olika förfrågningar från olika människor. Medan en del människor som såg detta trodde att tjejerna var effektiva eller bara var upptagna kroppar, för dem i den inre kretsen visste vi att gå och stå på fötterna var ett skydd, en hanteringsmekanism för några av flickorna. Inte för att jag säger att alla flickor som springer runt är under täckmantel eller en hanteringsmekanism."It"-upplevelsen skulle inte respektera att det fanns manliga besökare. Nu ville ingen tjej ha "det"-upplevelsen för att färga kjolen och få pojkarna att bevittna olyckan. Det var inte för att vi ville skydda pojkarna från att se olyckan, vi kände oss säkrare när olyckan inträffade när vi bara var på egen hand.

På något sätt kände vi att vi kunde hantera missöden ensamma som kvinnor. Nu år senare och mycket äldre känner jag att pojkarna behöver känna till dessa problem från en ung ålder och stödja kvinnorna. Ingen ska stå om de inte vill.

bbabo.Net