Många invånare i Kazakstan var avskurna från sina familjer på grund av oroligheterna i landet. En invånare i Astana, Maya, tillbringade nyårshelgerna i Georgien. Den 4 januari återvände hon till Kazakstan. Men hon kunde inte ta sig till huvudstaden. Fast i protest Aktau.
Flickan berättade hur hon var instängd, varifrån det fortfarande inte finns någon möjlighet att ta sig ut.
Vi har bytt namn på vår samtalspartner.
Vi presenterar hennes berättelse i sin helhet.
”Jag och två av mina vänner flög från Georgia till Aktau den 4 januari vid 19:00-tiden. Tyst och fridfullt återvänder från semestern. Inga tecken på problem. På natten, klockan 23:45, skulle de flyga till Astana.
Ett par timmar innan avgång fick vi ett sms om överföringen av flyget till morgonen nästa dag. Då sköts flyget upp till ett senare tillfälle. Sedan avbröt de det helt.
Vi kontaktade Air Astana för att få plats på hotellet. De vägrade. De sa att flygen var inställda på grund av felet från Aktau flygplats.
Sedan började förhandlingarna med flygplatsförvaltningen. De inkvarterade oss på egen bekostnad på Airport Hotel, som ligger på flygplatsens territorium.
Skador av demonstranter samlades precis bakom hotellet, utanför flygplatsen den 5 januari. De satte upp jurtor och var i tjänst i skift. De hade högtalare.
Aktaus flygplats var öppen hela tiden. Men den 5 januari stängde caféer och butiker, vi hade inget lager av mat. Hotellpersonalen rådde oss att gå till demonstranterna för mat. Säker på att de matar alla.
Vi gick fram till demonstranternas post och kom överens om att de själva skulle ta oss för att hämta mat.
Vi, som består av fem tjejer, har samlat in listor över nödvändiga produkter från alla hotellgäster. Det var många som fastnade med sina familjer. Det var flera gravida kvinnor. Demonstranterna tog oss till en närliggande by för att köpa mat, där vi köpte allt vi behövde.
På vägen pratade vi med deltagarna i rallyt. Vi fick veta att de till en början var helt fridfulla. Vi förstod att konsekvenserna av upploppen och pogromerna skulle korrigeras för vårt eget folks pengar. Inledningsvis lade de fram ett krav om att sänka gaspriset från 120 tenge per liter till 50 tenge. Detta har de uppnått. Men sedan började de kräva premiärministerns och regeringens avgång.
Jag kommer att notera att i Aktau och i Mangystau-regionen som helhet fanns det inte ett enda fall av plundring, rån och våld.
Det finns rapporter på nätet om att folket i Mangystau själva bara uppmanade till ett fredligt möte, och vem som än bröt mot ordern hotade sådana människor själva att straffa hårt.
Demonstranterna, som vi såg nära flygplatsen, kom ut till torget kulturellt: de städade soporna efter sig, spelade patriotiska sånger, tillät inte att dricka alkohol och oroligheter.
Såvitt vi vet hölls samma möten i centrala Aktau. Men staden som helhet fungerade.
Så vi togs med mat till flygplatsens kontrollpunkt, men deltagaren i rallyt kom inte in på territoriet. Han förklarade att de inte fick åka dit. Tydligen hade de något slags avtal med polisen.
Det fanns många militärer i flygplatsbyggnaden. Jag vet inte exakt vilka enheter.
På morgonen den 6 januari nådde vi nyheten om att CSTO-trupperna var på väg in. Vi var rädda att fientligheterna plötsligt skulle börja. Dessutom låg vårt hotell precis mitt mellan säkerhetsstyrkorna och demonstranterna. Den dagen fick vi besked om att hotellet höll på att stängas, och hotellets gäster fördes ut genom checkpoints av demonstranterna själva.
Vi packade snabbt ihop och förberedde oss för att åka till staden. Men de utlänningar som bodde på hotellet och inte kunde flyga iväg vägrade lämna hotellet. De kan förstås, de hade inga pengar, ingen uppkoppling, inget internet, inga bekanta i staden. De fick bo på hotellet.
Vi tre åkte till Aktau i en av demonstranternas bil. Han körde oss direkt till en släkting till en av vännerna. Jag tog inte ens pengar för resan. Dessutom lämnade han sitt telefonnummer ifall vi skulle behöva hjälp.
Vi stannade till vid Aktau. Staden var absolut tyst och lugn. Men köpcentra och alla anläggningar i allmänhet är stängda. Livsmedelsbutiker och apotek var i drift.
Det fanns inget mobilt internet i staden. Men på hotellet och i lägenheten där vi bodde fungerade wifi. Vi hade tur. I andra regioner lämnades människor utan internet och kommunikation, utan möjlighet att ta reda på nyheterna och kontakta sina anhöriga.
I allmänhet var det inte läskigt i Aktau. Men situationen i södra delen av landet, särskilt i Almaty, skrämde oss och fortsätter att skrämma oss.
I Kazakstans huvudstad, där vi bor och dit vi ännu inte har nått, är det enligt anhöriga relativt lugnt. Det var upplopp i avlägsna områden, men så vitt jag vet slogs de snabbt undan. I allmänhet fanns det inga sådana allvarliga fall av plundring och pogromer i landet, förutom i Almaty och några städer i söder.
När internet stängdes av och onlinetransaktioner stoppades började folk ta ut kontanter. De som inte lyckades hyra och stod utan pengar köpte tenge i hastigt organiserade kvartersbutiker så att säga på kredit. Situationen är densamma som på 90-talet.
Den 8 januari fick vi besked om att flygplatsen är öppen, men läget med avgångar är inte klart.Air Astana och Fly Arystan, två stora flygbolag, flyger inte ännu. Vi har redan köpt biljetter två gånger och hoppas att vi ska få återbetalning för inställda flyg.
Och ändå, igår blev det klart att lokala volontärer började samla in pengar till de som satt fast på flygplatsen. Hoppas de hjälpte de utländska gästerna.
Tågen har också återupptagit sitt arbete.
Idag är det tyst i Aktau. Rallyt avslutades. Alla gick hem.
När det gäller Kazakstans president Tokayev, efter dessa händelser, har förtroendet för honom ökat. Men detta är min subjektiva åsikt. Vi ser fram emot ytterligare avgörande reformer och kardinalförändringar från honom, eftersom den nuvarande situationen inte längre var lönsam."
bbabo.Net